Nifida

Jag HATAR verkligen att fylla år. Det påminner mig bara om åren som gått och hur mycket jag missat genom att jag blivit utsatt för de sakerna jag blivit och hur jag mått av det.
Jag får panikångest för jag inte har hittat "den rätta", inte har jobb, inte har körkort och inte vet vad jag vill göra av med mitt liv. Det känns likadant som då man skulle välja till gymnasiet för att bestämma vad man skulle bli utbildad som och sen jobba med. Man är nollställd (iaf var jag det) och känner bara stress, och en djup ångest/förtvivlan.

Mina tankar dras åt mitt ex, att jag kanske borde försöka bli tillsammans med henne igen för att få tryggheten med ett förhållande, men det vore inte bra tror jag då hon blev så förändrad mot slutet.

Hur fan ska man kunna hitta en normal tjej som har hög moral och inte legat runt med halva stan? En tjej som har lite mer gammeldagsa värderingar (inte att kvinnans plats är i köket osv!).

Man mår bara dåligt av att tänka på sånt här, jag känner riktigt hur depressionen är väldigt nära nu och kanske t.om tagit en del grepp om mig. Ska livet verkligen vara såhär?

Någon annan som har samma funderingar ang livet som mig eller?